Pandemin och medias ansvar

På Newsmill pågår just nu en debatt om hur media utfärdar varningsrapporter om Svininfluensan som skrämmer vettet ur folk. Problematiken är svår att hantera eftersom ingen vill ertappas med att ha varit den som satt passiv medan varningsklockorna ringde. Utgångspunkten att det värsta förr eller senare inträffar tvingar hela folket att stå på tå för att inte drabbas av ond bråd död, eller ännu värre; att anklagas för underlåtenhetssynd. Därför tar Karin Bojs på DN fram krigstidsrubrikerna; hon tror att det är hennes uppgift att larma. Vad detta ständiga alarmerande gör med den mentala folkhälsan vet vi. Så hur kan vi agera i stället? Börja med att förstå vad Rune Lanestrads artikel säger om läkemedelsindustrins sätt att arbeta. Just nu vaccineras skolflickor i tusental mot en underlivssjukdom som jämfört med andra risker utgör ett relativt litet problem, men vilken ambitiös förälder förmår efter läkemedslindustrins känslomässiga utpressning säga - nej i vår familj har vi beslutat oss för att avstå. Ett folk som i stort sett saknar verkliga problem att lösa letar snart allt längre bort mot horisonten efter något fiktivt hot att aktivera sitt adrenalinsystem på. Vi fick ingen massdöd förra gången, med fågelinfluensan, och kanske händer det inte den här gången heller. Men någon gång händer något jävligt, det hör liksom livet till. Frågan är hur du vill leva ditt liv fram tills dess.