Vad är vackrare än SAABs instrumentbräda från tiden före förnedringen. Stil, elegans och en hastighetsmätare som visade hisnade 160 km/tim. Det var tider det. Nu är det andra tider. I takt med att olyckskorparna tävlar om att sänka Koeningsegg som köpare undrar jag om inte det här kan vara början till någonting riktigt bra. Låt oss slå fast en sak; det tillverkas för många bilar i världen. Låt oss även slå fast följande; starfältet är extra trångt bland de förnuftiga familjebilarna. Dags därför för Trollhättans stolthet att sluta flirta med volymkunderna och välja sig en tydligare nisch. Inte premium, där är de tyske oslagbara, utan med uttalad och extrem sport- och teknikprofil. "Ja men folk vill ju ha billiga och energisnåla bilar" säger du. Berätta det för Porsche, säger jag. De tjänar storkovan år efter år. Och vem har sagt att det ska vara lågkonjunktur i all framtid? SAAB, våga och vinn. Eller försvinn.
Personligen kan jag inte annat än konstatera att nykterhet och upphovsrätt tyvärr är det som allt fler resurser läggs på. Personligen tycker jag inte en enda timmes offentligt arbete borde läggas på att hindra smuggling och nedladdning innan man fått bukt med våldsbrotten. Jag är nämligen av den konstiga åsikten att jag finner det mer sofistikerat att dricka ett glas vin och lyssna på musik än att mörda och våldta.
SvaraRaderaEfter popartistens dödsfall så svämmar luften över av Jackson-hyllningar. Var och varannan Facebookanvändare har skrivit små hyllningstexter, morgontidningarna har åtskilliga uppslag, radio och tv sänder specialprogram. Alla tycks vara eniga om en sak: han levde ett oerhört bisarrt och tragiskt liv - men var en mästare vad gällde popmusik. Fast, tänker jag, som aldrig verkar gå i fas med samtiden, han gjorde ju skittrist musik. Inte en enda låt som jag ens tyckte var lite halvbra.
SvaraRaderaJag har inget minne av att jag någonsin hörde talas om Jackson 5 på 1970-talet, men när Thriller kom 1982 blev den ju genast en landsplåga som inte gick att undgå. Det var något med musiken som gjorde att jag ogillade den redan innan jag sett den obehagliga videon med zombies som fick mig att drömma mardrömmar och tycka Jackson som person var otäck. Just när han sjunger ordet “thriller” så drar han ut det på ett sätt, det blir tjockt och gummiartat, ett konstigt sound som inte alls kändes tilltalande.
När “Bad” kom så kunde jag inte annat än att hålla med: det var “dåligt”. Att han sade sig vara “bad” och bar kläder som anspelade på gatukriminalitet kändes för mig, som tyckte att man skulle vara “good”, mycket frånstötande. Lite avslappnat avståndstagande från ett småborgerligt Svenssonliv, som Wham kunde sjunga om, var ok - men inte detta. När videon kom där han slog sönder en bil med ett basebollträ (samtidigt som han gjorde spasmiska danssteg uppe på fordonet) var det bara ett kvitto på det han redan antytt i åratal: Killen marknadsförde våld och kriminalitet.
Varför kallas han då “king of pop”? Varför sålde han mer än alla andra? 1980-talet var ju späckat av bra musik! I min värld är de stora 80-tals-genierna (om man kan tala om genier när det gäller populärmusik): Howard Jones, Yazzo, Erasure, Pet Shop Boys, Alphaville, Bananarama, Depeche Mode, Falco, Eurythmics, New Order, Madness, Kim Wilde, Wham, Queen, Kraftwerk, Adolphson och Falck, Jarre och inte minst The Pouges. Men betydligt bättre än Michael Jackson är en hel drös andra: Frankie Goes To Hollywood, Culture Club, Dead or alive, Cyndi Lauper, Nena, The Police, Tangerin Dream, Ultravox, Clash, Dire Straits, Billy Idol, Madonna, Nina Hagen, Men at Work, Sinéad O’Connor, Roxette, Supertramp, Münchener Freihet, Bonnie Tyler, Duran Duran, Yello, Joy Division, Billy Bragg, Whitney Houston, Baltimore, Sandra, Kylie Minogue, The Cure, The Smiths, Berlin - samt allting procucerat av Stock Aitken Waterman och det mesta av “Neue deutsche Welle”.
Men det är likadant med Bruce Springsteen och Elvis. Den förstnämnda värdelös, den sistnämnda medioker. “The Boss”, “The King”, “The King of pop” - varför har just de fått dessa namn? Varför har det blivit sådan hype just kring dessa? Den enda jag gillar med en liknande benämning är “King of Jazz”, Paul Whiteman, men även där är titeln naturligtvis oförtjänt.